en sak jag aldrig förstått.. eller jo det har jag, fast ändå inte! hur man kan bli så fäst i någon som inte kan prata eller komunisera.. nej jag menar inte döva och blinda utan jag menar djur.. Daisy har jag haft sedan jag var pytteytteliten och hon har alltid varit MIN! min egna lilla kissemisse, när jag var liten, delade rum med min lillebror, hade våningsäng och jag som var störts fick ju sova längst uppe! jag hade en kudde bredvid min kudde, i hörnet av sängen uppe vid huvudet där daisy alltid låg och sov på. spelar ingen roll om hon inte var där på natten så var hon ändå alltid där tills jag somnade och alltid där tills jag skulle vakna på morgonen.. Det sjuka med djur är att dom känner av då man är ledsen. "som om dom vet vad det menas om man gråter?" ja det tror jag faktiskt på, jag tror dom känner på sig att någonting inte är rätt, för varenda gång jag mådde dåligt, varenda gång jag grät så låg hon faktiskt inne med mig och mös och kurrade! Hon var en riktigt konstig katt, kändes faktiskt sjuk, som om vi kände varandra som människor? Men om det var något jag önskade var att hon faktiskt fanns kvar just nu och kunde ligga och gosa med mig även om jag inte mår dåligt så saknar jag att ha henne här och saknar hur hon luktar, hur hennes päls känns och hur jävla högt hon alltid kurrade!

Saknar dig min lill prinsessa, önska du fanns här så jag kunde smygmata dig med allt möjligt så jag inte skulle få en utskällning av pappa. sov gott